Ode till årgång 1966

Ode* till årgång 1966

Mats Lindberg

28 maj 2016

 

 

Idealistiskt och högstämt.

Utan någon form av ironi

 

 

Inte man någonsin sett; en årgång som vår under seklet!

Märklig dess ursprung, märklig dess bana;

märklig blev världen på livsloppets slut-varv.

 

***

Tog en examen som snart; blåstes bort av tidsandans vindar.

Kostym blev till jeans; titlar till du; köping och stad blev kommun.

Tiden, ja, som drog oss ut; i en virvel av Vietnam och vänster.

Revolt i Paris. Inmarsch i Prag. På T-tröjans bröst Che Guevara.

Följde i sjutt-i-o-tal gröna vågen. Grönare kommer ingen att bli!

Rädda vår landsbygd! Bekämpa allt gift! Rösta NEJ till Europa och marknad!

Murrig blev färgen, olivgrönt, orange.

Väggarnas mönster fick blommor och blad.

Kylskåp och bad emaljerat i rött; – byttes mot grön Avokado.

Knappt hade vi hämtat andan en stund; förrän kärnkraften tvistigt blev omstridd.

Av-veckla nu! Kanske sen! Kanske mer! Kanske alls! Kanske aldrig!

–Sa folket!

Åtti-tal ändrade allt. Flärd och glitter tog över vår dag.

Konsumtion blev en livsstil och disco blev dans.

Rosa blev modet för dagen!

 

***

Ack, i vår ungdoms fagraste vår; om vi bara vetat vår framtid!

Hus, amortering och räntor och bil; middagen färdigköpt – fryst.

Ingen har någonsin levat ett liv; i en standard så hög och så stadig!

Att barn står i centrum blir lag; föräldrar må snällt dem omhulda.

Skjutsa till idrott, vänner och lek. Aldrig ett ilsket förbud.

Kunde vi veta de ting och de ord; som för alltid vårt liv skulle ändra?

”Livspussel”, ”curling-förälder”, ”mobil”; ”Internet”, ”Spotify”, ”jämställd man”;

”kaffe latte”, ”Mac Donalds”. ”fast food”, ”gå på gym”;

”eko-mat”, ”eko-bil”, ”galler-i-a”?

Att kvinnan fick arbet´ och egen lön; det är halvseklets revolution.

Att mannen fick ansvar för städning och barn, blev nymodig, nytänkt fason.

Mannens och kvinnans revir löstes upp; flöt samman i könsrollens död.

(Många har också skiftat nå´n gång; sin partner i lust och i nöd.)

Ej heller din hembygd blev stadig och fast; ditt landskap blev landet – sen hela vår jord.

Förflyktigat blev allt du vants vid som fast;

under uppväxtens år med dess vanor och ord.

Var denna ändringens lag; vårt öde i livets fortskridan?

Ändring blev målet – men vart? I en ständigt allt snabbare takt

 

***

Var fanns det lugn som barndomen gav; i stillhetens femti-tal?

Var by hade bank, speceri, bageri; många dofter – men färre val.

Var by hade skola och post; med präst till att bokföra folket.

Tidningar lästes var dag lokalt. I TV fanns blott EN kanal.

Bland hundra kanaler vi väljer i dag. Reklamen får forma vår vardag.

Vi surfar globalt på tidsandans våg. Tusen budskap vi får – och tar.

 

***

Tänk, det är vi som har levat så fort; i flyktande tid och förändring.

Blev vi väl stärkta av ändringens lag?

Är det vi som kan klara ett fors-ränn?

Eller gick allt för snabbt? Är det vi ens som styr?

Är vi flagor av bark mitt i strömmen?

Blev livet en strid, blev det sorgligt och hårt?

Eller levde du rikt som i drömmen?

Vi levde dock skyddat för krig! Ingen hungersnöd, pest oss förödde.

Sällan nå´n årgång har levat så tryggt! Alla Skyddsnät oss vårdande stödde!

 

***

Kamrater av år sexti-sex! Måhända jag blivit för tung-sint?

Vill minnas vårt sexti-tals tjusning – berusning – där tiden var lätt och så ung-sint.

Där gammaldags skrot lyftes bort; där foxtrot blev twist som blev shake!

Där klänning blev kort och pepita; där byxan blev vid över fot.

Där allt tycktes uppstå ur glädje och lek; och där framtidens ljus lyste fort.

(She loves you! Yeah, Yeah, YEAH! Roll over Beethoven – again!)

Där krig snart var slut, liksom våld och förtryck! Och välstånd och fred var så klart.

Där all jordens männ-i-skor, det var ju vi [ – Ett stort vi! – ]

Och ljusnande tider kom snart.

En underbar bild! En hoppets princip! En förtröstan som alla vi bar!

 

***

Kamrater av år sexti-sex; vad ser vi, när vi nu på slutvarvet är?

Mörker och oro runt om i vår i värld; det är mycket som fräter och tär.

”De unga som våndas i skrivande stund;

som ska ärva den jord som knappt längre är rund”.**

Hur ska ungdomen orka se framtiden an? – Vad ger dem hopp, mod och tro?

Låt dem ej sjunka ner i missmodets brunn; där desperationen får gro.

Låt dem i stället få leva; en stund i vårt sextiotal!

Låt dem i stället uppleva; en glimt av vår glädjes sal!

Det är det arv vi kan ge dem! Vi har inget bättre att ge!

Hoppet ska ingen behöva förlora!

Vi är det folk som kan få dem att le!

Come get your kicks! On Route sixty-six!

 

______________

* Googla på ’Ode’ på Wikipedia.

** Povel Ramel i ”Mitt glada trettiotal” som inspirerade mig.

Copyright © All Rights Reserved